Och jag tycker om det. Jag tycker om när det regnar, ibland. För då är det helt plötsligt "okej" att vara inne, ensam och inte göra något mer än att tänka. Och jag älskar det, tid för reflektion. Det betyder ofta lite ångest, men jag tycker det är skönt. Att bli lite ledsen, fundera över varför och komma fram till något.
Kan inte fatta att jag skriver det, för ett årsen, efter att jag och Per gjorde slut klarade jag verken av att va ensam, tänka eller ens se mig själv i spegeln.
Nu älskar jag att vara ensam och tänka. Jag kan riktigt längta efter det ibland och avsätta tid för att bara vara ensam en fredag. Hur skönt som helst.
Dessutom klarar jag av att kolla mig i spegeln och vara stolt över min kropp, kanske inte nöjd, aldrig nöjd, men stolt.=)
Ska försöka att aldrig glömma den känslan, även om jag skulle träffa någon att dela mitt liv med igen.
Känslan av att klara sig själv

Och njuta




Jag lovar här med att aldrig vara rädd för att vara själv igen, eller att iaf tvinga mig att vara det även när det är jobbigt.=)