Ni vet en nattfjäril som dras till eleden på kvällen. Seglar runt den och nästan smeker den, så nära att bränna sig på lågan. Allt för att speglas i dess glans men så nära att brinna upp.

Varför tusan kan jag bara inte låta det vara. Jag vill ju egentligen inte ens ha det. Nu får det ta mig tusan vara nog på det här.

Ska fundera ut mål för hösten ikväll och detta får väl stå under mentala saker att ta tag i. Ska klura på det lite. (Vill jag ens sluta)