En sorts kärlek


En sak som jag har grubblat och funderat över sen i måndags är varför äldre människor säger saker som -min ungdoms kärlek var nog min "riktiga" kärlek eller -nu i efterhand så inser jag att min första man var min stora kärlek.
Detta har jag fått höra många gånger och är inte det de tragiskaste man någonsin kan höra? Det riktigt skär i mitt hjärta när jag hör det. Det är ju fruktansvärt.
Det betyder alltså att de kanske har levt med en man i 20år fast han inte är den stora kärleken. Jag inser att jag kanske är världens mest romantiska och barnsligaste person, men va fan.
Jag vägrar leva med någon som inte är min stora kärlek.
Vilket gör mig lite smått livrädd, för det skulle i sånna fall betyda att jag redan låtit min stora kärlek passera?
Fast jag ser på det så här, om jag inte träffar en person som jag blir mer kär i eller åtminstone lika kär i som min fina före detta pojkvän så lever jag hellre själv en att bli ihop med någon bara för att man inte vill vara själv. Träffar jag någon som jag tycker mer om än Per så betyder det att jag inte har träffat min största kärlek än, bara min första.=)

Är jag knäpp, barnslig och orealistisk?
Eller är jag en av få som klarar mig jäkligt bra själv och inte behöver en kille bara för att.